Förlossningsdepression

När jag fick min son för ungefär tre år sedan så var jag alltså nyss fyllda 22. Det blev en riktig omställning i våra liv! Från att ha fart runt i halva Sverige och bara tagit dagen som den kom, utan några planer eller speciella mål, till att helt plötsligt ha ansvar för en annan liten persons liv.

Jag var ett riktigt hormonmonster under graviditeten och stackars Adam fick ta en hel del skit verkligen. Jag önskar att jag hade kunnat stå emot allt och åtminstone bett om ursäkt ordentligt efteråt. Men jag hade ingen självkänsla här what so ever, och tyckte nog att inget egentligen var mitt fel, jag vägrade ta ansvar för mina handlingar. 

Allt det här kom sedan tillbaka på mig när jag, åtta månader efter att Liam kom till oss, bröt ihop totalt.

Jag hade under dessa månader genomgått en ordentlig omställning såklart, jag tror alla vet och förstår att det kommer bli en riktig förändring när man får barn, men man kan nog aldrig föreställa sig helt innan man har varit med om det själv. Vi hade ingen i bekantskapen som hade barn och jag hade knappt hållit i en bebis innan Liam kom.

Jag minns att jag kände mig något så fruktansvärt låst, jag kände att jag liksom satt fast i hemmet. Jag bara genomled hela dagen och hoppades att lilla pojken skulle sova så jag kunde få bara vara jag, ifred. När mannen kom hem hann han knappt ta av sig skorna förrän jag slängde Liam i hans armar. 

En helg gick allt bara alldeles för långt, jag kunde inte sluta gråta och kunde inte ta hand om mig själv, jag bara låg i sängen och det slutade med att Adam skjutsade in mig till psykakuten. Jag fick snart därefter träffa en underbar samtalskontakt, som direkt förstod sig på mig. Vi kom fram till att jag behövde jobba med självkänslan och att jag hade alldeles för höga krav på mig själv. 

Jag vet att det tog lång tid efter detta innan jag kunde planera in en fika eller bara en dag att träffa vänner. Det blev liksom ett krav i sig att behöva bestämma något, och då krascha jag direkt. För minsta krav blev riktig beslutsångest.

Adam fick vara hemma med sonen i några månader och så snart jag blev bättre kunde jag börja bygga upp mig själv igen. 

Idag är jag tillbaka och starkare än innan. Det känns som att jag behövde krascha totalt för att kunna börja om på noll och bli jag igen! Konstigt nog.. Nu när jag börjar känna mig nere, så får jag tänka till och se till att jag inte ställer för höga krav på mig själv.

Jag kan inte nog betona hur fantastisk och stöttande min man har varit i allt det här! Han har fixat och styrt med allt runtomkring och funnits där när jag inte känt igen mig själv! Gud vad jag älskar den mannen! Det låter så klyschigt men jag hade aldrig klarat det utan honom !

You May Also Like

0 Comments

  1. Utrolignok

    Jeg vil ønske deg en riktig god helg og en riktig god påske 😊

Leave a Reply

Scroll Up