Distansförhållande

Jag läste nyligen om ett par som hade haft ett långdistansförhållande i över två års tid, med barn och familj, men liksom varsitt liv ändå? Det är väldigt fascinerande måste jag säga!

När mannen och jag först träffades var jag 19 och han 21. Han jobbade då som resemontör på alla möjliga ställen runt om i landet. Det kunde vara allt ifrån Kristianstad upp till Piteå.
Eftersom vi var sådär nykära och precis höll på att lära känna varandra, så var det ju skitjobbig att han var iväg måndag-torsdag. Det blev långa telefonsamtal om kvällarna vill jag lova.

Sen började det med att han en kväll plötsligt dök upp i vårt vardagsrum hos pappa, och skrämde halvt ihjäl mig. Han hade då åkt från Kristianstad upp till Linköping för att typ säga hej och hejdå och åka tillbaka för att vara på jobbet till 7.00 igen. Jag blev rätt överaskad kan jag säga!;)

Det hände några gånger till. Tillslut när vi hade träffats i några veckor så lämnade han kvar nyckeln till den ena bilen åt mig, och då var det jag som åkte ner till honom istället. Det blev snabbt ganska ohållbart dock. Inte mycket sömn och många timmar i bilen.

Så jag valde att börja plugga en del på distans och tillslut kunde jag följa med honom på diverse jobb måndag-torsdag. Vi hade så himla kul alltså! Det blev plugg och jobb på dagen, och kvällstid besökte vi massor nya restauranger och gick på bio osv. Det lockade inte så mycket att sitta på hotellrummen direkt.

Vi hittade massor härliga favoritställen, minst ett i varje ny stad. Det skulle vara skitkul att åka tillbaka igen och uppleva det på nytt! Det ska ja nog få med honom på!

Så gick det med vårat distansförhållande iallafall..😉 Inte alls liksom.. Men jag undrar verkligen hur man får det att funka? Hur bär man sig åt liksom?

You May Also Like

Leave a Reply

Scroll Up